tabortblogg -

jahap

hatar när tankarna slår mig att du inte har din pappa, ens barns första hjälte. jag undrar om du saknar honom även om du inte känner han, jag undrar om du någonstans blir sårad, om du har någon tom känsla du än så länge inte kan förklara, för alla andra pratar och blir hämtade av sina pappor.

jag vet att det är det bästa för dig att det är såhär, när det kommer till vår situation. jag vet att antagligen hade inte vi två haft så bra relation och att det antagligen hade varit mer skadligt för dig att vara med honom.. jag accepterade situation för länge sedan, men någon gång ibland blir man sådär ofattbart ledsen och frustrerad över att det ser ut just som de gör, varför kunde han inte bara varit en normal vettig människa?

2014-06-24 @ 23:18:34 Permalink Liam 3-4 år Kommentarer (1) Trackbacks ()

tänk att det hände

Tänk att de faktiskt hände, 9 månaders väntan och framför allt längtan efter miraklet som gjorde att jag kände mig som en ailen kom äntligen kom till världen. Tankar som "tänk att det ligger en människa inuti mig" gjorde mig lite knäpp ibland, och jag kunde känna ett känsla av obehag samtidigt som jag kände hur jag log av förväntan.

Allting jag önskade och fantiserade om blev sant fast ändå så annorlunda än vad jag hade tänkt mig. En tjej på 17 år utan mål och framtidsplaner isolerad och instängd i ett medberoende förhållande blev plötsligt en starksinnad målmedveten hårt arbetande (pluggande) mamma.. jag skulle bo hemma, med min pojkvän som skulle sluta dricka, vara otrogen och röka gräs. Men jag stod helt plötsligt min egen lägenhet och skulle skapa mitt eget hem, bara jag och min finaste son. Jag gick klart min gymnasieutbildning, tog studenten, jobbade hela sommaren, var arbetslös och ville sjunka genom marken medans ångesten och sorgen över att inte kunna försörja mitt barn på egen hand svämmade över mig samtidigt som orken var utpumpad totalt ur min kropp efter min första sommar med tidiga morgnar och riktigt jobb och en kille på 3 år att ta hand om. Men missförstå inte detta, jag har min mamma & en papps som hjälper mig. I alla lägen. När som helst! Men jag var trött, 20 år och ja, jag var trött. Men de vände det också, för hipp hurra helt plötsligt vet man exakt vad man vill i livet, jag kan inte önska mig mer.

2014-05-14 @ 10:32:03 Permalink Liam 3-4 år Kommentarer (0) Trackbacks ()

reent!

åh vad jag har städat och en känsla av välmående sprider i kroppen, och nu läser jag ju naturkunskap så jag vet ju att det är belöningssystemet i hjärnan som skickar ut det, haha men de är inte lika roligt att tänka så, att få en förklaring på varför man mår bra haha ;)

här är iallafall rent och fint, har tvättat kuddfodralen till soffan och dammsugat den och under den... vilket obvously inte hände så ofta ..

jag hittar 3 kulor, 3 öronhänge, 1 bil, ett skohorn, ett lock till ett påskägg, tigersvans för maskerad, två pennor, en pensel, en spade, ett kort, tre små julkulor, ett plastglas och platskniv av liams leksaker, en pingisboll, tre kattleksaks bollar och en finger docka och ca 20 dammtussar ^^,

asså inte för att komma med ursäkter men min soffa är faktiskt tung och stor och ska jag dammsuga under den måste.jag putta ut den i halva rummet...

jag kan ju göra såndär "vad finns i din.väska" inlägg som alla bloggare har fast "vad har hamnat under soffan den senaste tiden" haha ;)

för övrigt så har jag och Liam gjort pizza idag men de lär ju inte hända igen direkt.för han är ju faktiskt inte sådär jätte glad i det.. bara roligt att göra den haha ;)

sen kolla vi i våra foto böcker, Liam har.frågat jätte mycket om sin pappa på sista tiden och ska ofta leka att jag är pappa eller att han är pappa, eller så säger han "du är pappa *hansnamn*" för jag har alltid tänkt att jag ska vara öppen med allt de så om någongång han vill prata om det så ska han inte tycka det är jobbigt:)
så, hans pappa är ju med på lite bilder.från hans första år så vi kika lite där och så, men de är rätt jobbigt, hur förklarar man egentligen för en treåring på ett förståeligt sätt,han vill ju så gärna... men samtidigt kan de försvinna så fort de kommer något roligt på tv haha ^^,

fattar inte varför bilden blir så liten ^^ ?!

2014-05-13 @ 22:36:38 Permalink Liam 3-4 år Kommentarer (0) Trackbacks ()

Im not enough, but im fine with it

Jag spenderar 10 % av min dag att oroa mig över saker som tillexempel att liam skulle få en allvarlig sjukdom eller något annat han kan skadas ordentligt av eller ja rent ut sagt dö av. * jätte dumt jag vet..

jag spenderar 20 % av min dag att oroa mig över framtiden, hur jag ska välja vart jag ska bo, vart liam ska gå i skolan, hur jag ska övergå från skola till arbete utan att hamna i ett mellanting där jag inte tjänar pengar en månad och hur vi iså fall ska kunna överleva just då.

jag spenderar 30 % av min dag att tänka på hur fruktansvärt obeskrivligt högt jag älskar min son.

jag spenderar 10 % över att skriva och tänka på mina vänner omkring mig, vilket jag räknar som typ tre, P, A och min mamma <3

jag spenderar 10 % på att sitta i lugn och ro och tänka på mig själv och ha min egen tid. och sen tillslut spenderar jag 20 % när jag tänker på mitt skola och arbete.

Så , här har ni, mitt känslokalla egoistiska jag, som inte bryr mig om någon annan och sårar och känslolös och hemsk.. tror ni inte jag försöker ? jo eller det vet ni ju att jag gör, för jag är väll något många skulle kalla "oseriös", jag vill inte vara ensam? Jag har aldrig velat vara ensam, men för första gången på några år tycker jag det är så himla skönt, jag kanske klarar mig ändå, jag kanske överlever. Kanske jag aldrig hittar någon? Well, thats that, då får det väll bli så. För nu, I wont even try,jag blir bara missförstådd och folk blir sårade.

Hur ska jag orka? Hur ska jag orka tänka på någon annan, hur ska jag orka sakna, hur ska jag orka älska mer, hur ska jag orka oroa mig mer, hur fan ska jag orka att bry mig mer? Det handlar inte om ett egoistiskt sinne, de handlar om ett sinne som älskar obeskrivligt och som inte vet hur hon ska räcka till ännu mer för jag tänker ju defenitivt inte sluta älska något annat mindre! det där jag lagt på någon annan förut har jag tagit ur dom 10 % av mig själv, eller lite av dom där 10 % jag lägger på de andra runt om mig jag älskar. Och inte nog med det, så när det kommer in en man eller kille vad man nu ska kalla det går ytterligare några % på att fundera och oroa mig över hur liam tar detta, hur detta ska fungera i framtiden, och så förlorar jag mig själv, totalt! kanske blir jag en sämre mamma? Kanske känner han sig åt sido satt, kanske.. kanske.. kanske nej .. nej detta fungerar inte, jag är fruktansvärd, jag är en fruktansvärd mamma, nej sluta stop GÅÅ!…

Ja ungefär sådär så nej, kanske.. kanske jag förbli ensam i resten av mitt liv, kanske i alla fall till Liam är ungerfär 18 år, ”nej usch du kommer hitta någon oroa dig inte”… men jag har ju hittat folk, de är inget fel på folket som finns. Jag räcker inte till, and im fine with it. För min soffa, den förstår mig, och slappa här utan smink ruffsligt hår och kränga kladdkaka, slippa prata och bara andas det e helt fine with me,

2014-05-11 @ 21:58:00 Permalink Liam 3-4 år Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tänk...

Tänk att det var ungefär 2 år sedan jag skrev här sist, de låter ju som hur lång tid som helst.. Jag sitter ju inte så mycket vid datorn så det gick inte riktigt att hålla igång att skriva, men nu kan man ju ha det i mobilen och sånt så tänkte pröva igen.. jag är så himla trött på facebook och det känns inte som stället att skriva en massa funderingar och sånt, kanske man inte ska göra i en öppen blogg heller men känns ju bättre än på facebook :P Så, just nu sitter jag och kollar på nått jäkla naturkatastrof program på 10an, om tsunamis och hitan och ditan och de e ju så typiskt mig att sitta och kolla på sånt när jag är livrädd för naturkatasrofer.... och jag vet om att det går en film som verkar jätte bra på 3an men jag kan inte sluta titta!!! - ahhh slog över på 3an nu, har nog sätt denna filmen tror jag haha ^^, annywaaaay sen satt jag och fundera på att jag och Liam aldrig ska åka till nått sånt jäkla ställe, en kille förklara hur han tappa handen om sitt barn, fyfan jag hade aldrig kunnat leva efter det, de är så att det knyter sig i magen på en. Jag är så glad att Liam är min, bara miiin, de e så jävla tufft ibland, heltids ensamstående mamma men de e så skönt att slippa behöva ha varannan vecka, eller nått sånt, kanske lite själviskt att tänka så, liam hade ju säkert varit lycklig om han hade fått ha sin pappa i sitt liv, men, ja, vi har det bra! :)

2014-05-11 @ 21:19:33 Permalink Liam 3-4 år Kommentarer (0) Trackbacks ()