Im not enough, but im fine with it
Jag spenderar 10 % av min dag att oroa mig över saker som tillexempel att liam skulle få en allvarlig sjukdom eller något annat han kan skadas ordentligt av eller ja rent ut sagt dö av. * jätte dumt jag vet..
jag spenderar 20 % av min dag att oroa mig över framtiden, hur jag ska välja vart jag ska bo, vart liam ska gå i skolan, hur jag ska övergå från skola till arbete utan att hamna i ett mellanting där jag inte tjänar pengar en månad och hur vi iså fall ska kunna överleva just då.
jag spenderar 30 % av min dag att tänka på hur fruktansvärt obeskrivligt högt jag älskar min son.
jag spenderar 10 % över att skriva och tänka på mina vänner omkring mig, vilket jag räknar som typ tre, P, A och min mamma <3
jag spenderar 10 % på att sitta i lugn och ro och tänka på mig själv och ha min egen tid. och sen tillslut spenderar jag 20 % när jag tänker på mitt skola och arbete.
Så , här har ni, mitt känslokalla egoistiska jag, som inte bryr mig om någon annan och sårar och känslolös och hemsk.. tror ni inte jag försöker ? jo eller det vet ni ju att jag gör, för jag är väll något många skulle kalla "oseriös", jag vill inte vara ensam? Jag har aldrig velat vara ensam, men för första gången på några år tycker jag det är så himla skönt, jag kanske klarar mig ändå, jag kanske överlever. Kanske jag aldrig hittar någon? Well, thats that, då får det väll bli så. För nu, I wont even try,jag blir bara missförstådd och folk blir sårade.
Hur ska jag orka? Hur ska jag orka tänka på någon annan, hur ska jag orka sakna, hur ska jag orka älska mer, hur ska jag orka oroa mig mer, hur fan ska jag orka att bry mig mer? Det handlar inte om ett egoistiskt sinne, de handlar om ett sinne som älskar obeskrivligt och som inte vet hur hon ska räcka till ännu mer för jag tänker ju defenitivt inte sluta älska något annat mindre! det där jag lagt på någon annan förut har jag tagit ur dom 10 % av mig själv, eller lite av dom där 10 % jag lägger på de andra runt om mig jag älskar. Och inte nog med det, så när det kommer in en man eller kille vad man nu ska kalla det går ytterligare några % på att fundera och oroa mig över hur liam tar detta, hur detta ska fungera i framtiden, och så förlorar jag mig själv, totalt! kanske blir jag en sämre mamma? Kanske känner han sig åt sido satt, kanske.. kanske.. kanske nej .. nej detta fungerar inte, jag är fruktansvärd, jag är en fruktansvärd mamma, nej sluta stop GÅÅ!…
Ja ungefär sådär så nej, kanske.. kanske jag förbli ensam i resten av mitt liv, kanske i alla fall till Liam är ungerfär 18 år, ”nej usch du kommer hitta någon oroa dig inte”… men jag har ju hittat folk, de är inget fel på folket som finns. Jag räcker inte till, and im fine with it. För min soffa, den förstår mig, och slappa här utan smink ruffsligt hår och kränga kladdkaka, slippa prata och bara andas det e helt fine with me,
Kommentarer
Trackback
