jahap
hatar när tankarna slår mig att du inte har din pappa, ens barns första hjälte. jag undrar om du saknar honom även om du inte känner han, jag undrar om du någonstans blir sårad, om du har någon tom känsla du än så länge inte kan förklara, för alla andra pratar och blir hämtade av sina pappor. jag vet att det är det bästa för dig att det är såhär, när det kommer till vår situation. jag vet att antagligen hade inte vi två haft så bra relation och att det antagligen hade varit mer skadligt för dig att vara med honom.. jag accepterade situation för länge sedan, men någon gång ibland blir man sådär ofattbart ledsen och frustrerad över att det ser ut just som de gör, varför kunde han inte bara varit en normal vettig människa?
