Tänk att de faktiskt hände, 9 månaders väntan och framför allt längtan efter miraklet som gjorde att jag kände mig som en ailen kom äntligen kom till världen. Tankar som "tänk att det ligger en människa inuti mig" gjorde mig lite knäpp ibland, och jag kunde känna ett känsla av obehag samtidigt som jag kände hur jag log av förväntan. Allting jag önskade och fantiserade om blev sant fast ändå så annorlunda än vad jag hade tänkt mig. En tjej på 17 år utan mål och framtidsplaner isolerad och instängd i ett medberoende förhållande blev plötsligt en starksinnad målmedveten hårt arbetande (pluggande) mamma.. jag skulle bo hemma, med min pojkvän som skulle sluta dricka, vara otrogen och röka gräs. Men jag stod helt plötsligt min egen lägenhet och skulle skapa mitt eget hem, bara jag och min finaste son. Jag gick klart min gymnasieutbildning, tog studenten, jobbade hela sommaren, var arbetslös och ville sjunka genom marken medans ångesten och sorgen över att inte kunna försörja mitt barn på egen hand svämmade över mig samtidigt som orken var utpumpad totalt ur min kropp efter min första sommar med tidiga morgnar och riktigt jobb och en kille på 3 år att ta hand om. Men missförstå inte detta, jag har min mamma & en papps som hjälper mig. I alla lägen. När som helst! Men jag var trött, 20 år och ja, jag var trött. Men de vände det också, för hipp hurra helt plötsligt vet man exakt vad man vill i livet, jag kan inte önska mig mer.
